Tomten och julgröten

Svensk folktro från Östergötland (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) · Sverige · cirka 4 minuters läsning

I gamla tider sa man att det bodde en tomte på varje gård där det var ordning och trivsel. Han såg ut som en liten gammal gubbe, inte större än ett barn på tre eller fyra år, och han var klädd i grova grå kläder och hade en röd luva på huvudet. Helst höll han till i visthuset eller ladugården, och där arbetade han natt och dag och höll uppsikt över allt.

När drängarna skulle upp tidigt för att tröska väckte tomten dem. När man byggde hörde man ibland tomten hugga och banka mitt i natten, och då var det ett gott tecken. Men på gårdar där ordning och snällhet saknades trivdes han inte. Då flyttade tomten ut, skafferiet blev tomt, boskapen mådde dåligt och bonden blev fattig.

På många håll fanns det en gammal sed att sätta ut en skål gröt åt tomten på julafton. I Nyhils socken i Östergötland ligger två gårdar nära varandra, och båda heter Tobo. På den ena bodde en tomte som varje julafton fick vetegröt med honung. En gång var gröten så varm när den ställdes ut att honungen smälte och sjönk ner.

När tomten kom och inte fann sin honung som vanligt blev han så ond att han gick ut i ladugården och ledde bort en av korna. Sedan gick han tillbaka och åt upp gröten. Men när han kom ner till botten av skålen låg honungen där. Då ångrade han sig bittert, och han ledde tillbaka kon till sin plats i ladugården.

Nästa morgon fick folket på gården se att en ko hade varit borta en natt. De förstod att tomten hade varit framme, och de förstod också varför. Så förstod folket på gården vad som hade hänt.

Om en annan tomte berättar man från Ydre. Där tyckte en husmor att mjölet i förrådet aldrig tog slut, hur mycket hon än tog. Det blev snarare mer. En dag kikade hon genom en springa i dörren till visthuset och fick se en liten man som siktade mjöl av alla krafter.

Hon såg att hans kläder var alldeles trasiga och tänkte att han förtjänade en belöning för allt gott han gjorde. Så hon sydde en ny dräkt åt honom och hängde den på mjölkistan, och själv gömde hon sig för att se vad han skulle säga.

När tomten kom nästa gång fick han syn på kläderna. Han tog genast av sig sina gamla trasor och drog på sig de nya. Men när han tog tag i sikten och började sikta märkte han att mjölet dammade ner de fina kläderna. Då slängde han sikten i ett hörn och sa: ”Junker Grand har dammat ner sig. Nu ska han inte sikta mer.”

Och därmed var det slut på det goda mjölet i visthuset. I många bygder har man ändå fortsatt att sätta ut en skål gröt åt tomten på julafton.