Skogsrået och den artige kolaren

Svensk sägen från Värmland och Västmanland (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) · Sverige · cirka 4 minuters läsning

Förr i tiden bodde kolarna långt inne i skogen, ofta mil från närmaste by. De hade små kojor där de sov och lagade sina verktyg, och de byggde stora kolmilor av ved, som de täckte med jord och lät pyra i många dagar. Ett fel i bygget eller en vind på fel håll, och hela milan kunde bli förstörd. Det fordrades både skicklighet och tålamod.

Man trodde att det i skogen bodde skogsrået. Hon hörde till de små trollen, och hon var vacker och fängslande när man såg henne framifrån. Men bakifrån hade hon en yvig rävsvans.

Vid Vejefors bruk, uppe nära norra gränsen, fanns det för många år sedan en kolare som aldrig fick någon tur. Hur noga han än var tvingades han ändå bygga om sin mila och bränna om den. Veden blev inte tillräckligt bränd, och tusen små besvär plågade honom i arbetet.

En kväll satt kolaren i sin koja och lagade sina verktyg. Då öppnades dörren, och in kom en vacker flicka. Hon sa att hon höll på att frysa ihjäl och bad att få värma sig vid elden.

Kolaren hade bott länge i skogen, och han förstod genast vem hans gäst var. Det var skogsrået. Men han lät henne komma in till elden.

Hon värmde sig en stund med ansiktet mot elden. Sedan vände hon ryggen till för att värma den också. Då fick kolaren syn på svansen. Kolaren svarade med en förvånansvärd artighet:

”Fröken, akta er för släpet!”

Det fina namnet på den besvärliga svansen vann trollkvinnans hjärta. Från den dagen gick allt bra för kolaren. Hans milor brann jämnt och väl, och han behövde aldrig bygga om dem igen.

Man berättar också om en kolare som hette Nils och bodde vid Råsvalen i trakten av Linde. Han hade haft otur i många år, och hela byn pratade om honom. En dag när han byggde en mila kom en främmande kvinna och frågade om han behövde hjälp. ”Ja, gärna”, sa Nils.

Kvinnan började bära ved och stockar mycket fortare än Nils kunde köra dem med sin häst, och redan vid middagstid låg all ved framme för en ny mila. På kvällen frågade hon vad han tyckte om hennes dagsverke och om hon fick komma tillbaka. Det kunde Nils inte säga nej till. När milan var bränd hjälpte hon honom att dra kolet, och aldrig förr hade Nils fått så mycket och så bra kol.

Man sa att skogsrån och sjörån var släkt, men skogsrået höll sig alltid lite över sina kusiner, och det ledde ibland till gräl. En bonde som låg i skogen vid sjön Ömmeln hörde en morgon röster nere vid stranden. Sjörået skröt: ”Du ska inte säga att du är bättre än jag, för jag har fem gyllene salar, och i varje sal femtio silverkannor.” ”Jag har ett berg som är tre mil långt”, svarade skogsrået, ”och ett annat berg under det som är tio gånger högre.” Då blev bonden så rädd att han sprang en mil utan att stanna, så han fick aldrig veta vem som vann. Men skogsrået vann nog, säger man, för hon har alltid stått lite över de andra.

Men skogsrået kunde också vinnas med ett vänligt ord, och det visade kolaren vid Vejefors.