Jätten Rise och kyrkklockan i Örebro

Jätten Rise hör kyrkklockorna ringa för första gången i Örebro och blir så arg att han ger sig av med stenar under armarna. Men en gubbe har en säck med slitna skor.

Svensk sägen från Närke (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) · Sverige · cirka 3 minuters läsning

I forna tider bodde det en jätte som hette Rise uppe på toppen av berget Garphyttan, ett av de många bergen som reser sig över Kilsbergen i Närke. Från toppen kunde han höra vad som hände långt ute i bygden.

En morgon kom han ut ur sin grotta och stannade. Ett konstigt ljud nådde hans öron. Han lyssnade en lång stund, och sedan gick han in i berget och ropade på sin hustru. Ljudet kom från den nya kyrkan i Örebro, som just hade blivit färdig. Nu ringde klockorna i den för första gången.

”Lägg den minsta av de där stenarna som ligger på toppen i ditt strumpeband och slunga den på den grå kon som går och pinglar där nere vid Hjälmaren!” sa Rise. Med den grå kon menade han kyrkan i Örebro.

Jättekvinnan tog en sten stor som ett hus och kastade den. Det var långt till Örebro, och stenen föll ner på Rumboslätten långt innan den nådde fram.

”Det där var ett dåligt kast”, sa jätten. ”Ge hit bandet. Nu ska du få se ett kast som gör nytta!” Han lade en jättestor sten i hustruns strumpeband, svängde den några varv i luften och släppte den av alla krafter mot kyrkan.

”Stor i orden men liten i verkan”, sa jättekvinnan, för stenen föll ner på hennes sten och splittrades i tusen bitar.

Under tiden ringde klockan med underbart klar röst. Rise blev så rasande att han rev upp två stora stenar och tog en under varje arm. Så gav han sig av mot Örebro.

När budet kom till Örebro att jätten var på väg blev det stor förskräckelse, och gott råd var dyrt. Då steg en gammal gubbe fram och lovade att rädda kyrkan. Han samlade i all hast ihop så många utslitna skor han kunde hitta och stoppade dem i en säck. Sedan gick han jätten till mötes.

Vid Ulfgryt i Toby träffade han Rise, och jätten såg inte alls vänlig ut. ”Hur långt är det till Örebro?” frågade Rise.

”Det kan jag inte säga så noga”, svarade gubben med oskyldig min. ”Men det är långt, det ska du få se. Det är sju år sedan jag gick därifrån, och jag har slitit ut alla de här skorna på vägen.”

Det tyckte Rise var alldeles för långt. ”Då får den gå dit som vill, men inte jag”, sa han, och han slängde ifrån sig stenarna på marken så hårt att det ringde i dem.

Så blev Örebro kyrka räddad, och klockorna fick fortsätta att ringa i Herrens tjänst. Stenarna ligger kvar vid vägkanten, och än i dag säger man att det märkligaste med dem är att de vänder sig om varje gång klockorna i Örebro ringer.

Om den här sagan

Svensk sägen från Närke (Hofberg, Svenska folksägner, 1882). Jätten Rise hör kyrkklockorna ringa för första gången i Örebro och blir så arg att han ger sig av med stenar under armarna. Men en gubbe har en säck med slitna skor. En klassisk berättelse, återberättad för barn från 4 till 9 år.