Näcken i forsen som spelade psalm
Näcken sitter i forsen och spelar fiol. En prästs hårda ord får honom att slå sönder fiolen, men ett vänligare ord ger honom hoppet tillbaka.

Svensk sägen från Dalarna (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) och folktro från Värend (Hyltén-Cavallius, 1863) · Sverige · cirka 4 minuters läsning
I gamla tider trodde man att varje sjö och varje å hade sin egen väktare. Näcken kallades han. Han höll till i de stilla vattnen och i de brusande forsarna, och han var mästare på att spela fiol. Hans melodi kallades i Värend näckapolskan. Ofta såg han ut som en liten gubbe med röd luva. Det hände att människor som ville lära sig spela gick ner till vattnet på en torsdagskväll och lade ett litet offer på en sten i forsen, och då sades näcken komma upp och stämma deras fiol.
Man berättade också att näcken kunde en lek med fyra delar. De spelmän som hade lärt den av honom kunde spela de första tre delarna på julgillen och bröllop utan fara. Men den som började på den fjärde delen kunde inte sluta, för då började både spelmannen, borden och bänkarna dansa. Därför gällde det att veta när man skulle sluta.
Det berättas om en söndagsmorgon vid Snöåqvarn, en vattenkvarn ungefär en mil nordväst om Järna kyrka i Dalarna. Den hörde till byborna i Näs socken. På den tiden hade Järna ännu ingen egen präst, och kaplanen i Näs var på väg dit för att hålla gudstjänst.
När han kom fram till kvarnen fick han se en vattenman som satt nere i forsen nedanför. Näcken spelade på sin fiol, och melodin var en psalm ur psalmboken.
”Vad tror du att det ska tjäna till att du spelar?” sa prästen. ”Du kan inte vänta dig någon nåd!”
Då blev näcken så ledsen att han tystnade. Han slog sin fiol i bitar, och nu satt han där med trasiga bitar i händerna.
Prästen såg hur det gick och ångrade sina hårda ord. ”Gud vet”, sa han lugnare, ”kanske ändå.”
Då lyste näcken upp av glädje. ”Är det sant?” ropade han. ”Då ska jag samla ihop mina bitar och spela bättre och vackrare än förut!”
I samma socken, vid en annan kvarn som hette Lindqvarn nära Lindsnäs, hände något annat. En bonde hade kommit dit med sin säd för att få den malen. Mitt i natten tänkte han gå och se om mjölet var färdigt. När han kom fram stod kvarnen stilla.
Han öppnade luckan till hjulrummet för att se vad som var fel. Då fick han se två ögon som stirrade upp mot honom ur vattnet nedanför. De var stora som halva månar.
”Du milde! Vilka stora ögon du har!” ropade bonden. Men han fick inget svar. ”Usch, vilka jättestora ögon!” sa han igen. Ingen svarade.
Då sprang bonden in i kvarnen och hämtade en brinnande pinne ur elden. Han kom tillbaka och ropade genom luckan: ”Är dina ögon lika stora nu?”
”Ja!” kom svaret nerifrån vattnet.
Då stack bonden pinnen ner genom ett hål i golvet, just där rösten hade kommit ifrån. I samma ögonblick började kvarnhjulet snurra igen, och mjölet kunde malas.
Så berättar man i Dalarna om näcken i forsen och näcken i kvarnen.
Om den här sagan
Svensk sägen från Dalarna (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) och folktro från Värend (Hyltén-Cavallius, 1863). Näcken sitter i forsen och spelar fiol. En prästs hårda ord får honom att slå sönder fiolen, men ett vänligare ord ger honom hoppet tillbaka. En klassisk berättelse, återberättad för barn från 4 till 9 år.
Fler sagor

Jätten Rise och kyrkklockan i Örebro
Jätten Rise hör kyrkklockorna ringa för första gången i Örebro och blir så arg att han ger sig av med stenar under armarna. Men en gubbe har en säck med slitna skor.
Läs sagan
Tomten och julgröten
Gårdstomten vill ha sin julgröt med honung. En jul är gröten för het och honungen smälter, och en annan tomte får nya kläder men slutar sikta mjöl.
Läs sagan
Skogsrået och den artige kolaren
En kolare har otur med sina milor. En kväll kommer en vacker kvinna och vill värma sig vid elden, och en artig hälsning ändrar allt.
Läs sagan
Tuppen som friade till kungens dotter
En gammal gumma får ett ägg att värma i barmen, och ut kläcks en tupp som vill gifta sig med kungens dotter. På vägen får han sällskap av räv, varg, björn och en sjö.
Läs sagan