Tuppen som friade till kungens dotter

Svensk folksaga från Närke (Djurklou, Sagor och äfventyr, 1883) · Sverige · cirka 5 minuters läsning

Det var en gång en gubbe och en gumma som inte hade några barn. Gubben tyckte att de kunde vara nöjda ändå, men gumman fick ingen ro. Hon frågade både läkare och kloka kvinnor, men ingen kunde hjälpa.

En kväll kom en gammal käring och bad att få husrum. Gumman berättade om sin sorg. ”Det går att hjälpa”, sa käringen. ”Här har du ett ägg. Lägg det i barmen och håll det varmt, så får du snart en liten en, så rar att du aldrig har sett maken.”

Det lät märkligt, men gumman gjorde som hon blivit tillsagd, och när tiden var inne kläcktes en liten tuppkyckling. Gumman blev nog lite snopen, men barn var barn, tyckte hon, och hon kluckade och plockade åt honom som en riktig hönsmamma. Tuppen växte och fick både fjäder och kam, och en så grann tupp hade ingen sett.

När han var fullvuxen ville han pröva vad han orkade. Han sprätte i halmhögen så att halmen yrde högt. Sedan gick han ut på åkern där gubben plöjde med bara en häst, och det gick tungt. Tuppen tog tag i plogen, och nu gick det som smort.

Nu tyckte tuppen att det var dags att gifta sig, men en vanlig bondhöna var inte nog för honom. Han flaxade med vingarna och gol: ”Kungens dotter är min!” Och så ville han i väg till kungsgården. Som åkdon tog han gummans största slev, och trots att hon grät, bar det av.

På vägen mötte han en räv. ”Vart ska du?” frågade räven. ”Till kungens gård”, gol tuppen. ”Får jag följa med?” ”Sätt dig i!” skrek tuppen, och räven hoppade i. På samma sätt fick han med sig en varg och en björn. Sist kom de till en sjö. ”Får jag följa med?” frågade sjön. ”Sätt dig i!” Då började sjön välla, och den ena vågen efter den andra rullade upp i sleven. Det blev ganska blött om tassarna för kamraterna, men det var inget att göra åt.

När de kom fram till kungsgården flög tuppen upp på taket och gol: ”Kungens dotter är min!” Kungen tyckte att det var en märkvärdig tupp och befallde att man skulle fånga honom, men varje gång någon kom nära flög tuppen upp på taket. ”Du ska få henne då”, sa kungen och skrattade, och då lät tuppen sig fångas. Men i samma stund ångrade kungen sig, för en sådan måg ville han inte ha.

Därför släppte kungen in tuppen bland gässen, och gässen flög på honom med näbbarna. Då gol tuppen: ”Kukeliku, kom och hjälp!” Räven kom smygande och jagade bort hela gåsflocken. Sedan släppte kungen in honom bland korna och boskapen. Tuppen gol på vargen, som kom och skrämde bort alla djur. Sedan släppte kungen in honom i stallet, och då kom björnen och ställde till ett sådant stoj att inte en enda häst stod kvar.

Nu blev kungen riktigt förtvivlad. ”Jag ska sätta honom på spett och äta upp honom själv”, sa han. Man tände elden i köket, men tuppen gol på sjön: ”Kukeliku, kom och hjälp!” Sjön kom störtande och släckte elden. Men kungen var så arg att han slök tuppen i en enda tugga.

Då vaknade tuppen i kungens mage och började fladdra och gala. Det blev ett sådant liv i magen på kungen att han måste ge upp. ”Ta henne då och halva riket med, bara låt mig få vara i fred!” ropade han. Tuppen kom ut, flög upp på kronknappen och gol en gång till: ”Kungens dotter är min!”

Prinsessan grät och tjöt, för hon ville inte gifta sig med en höna. Tuppen försökte trösta henne. Han bugade och kråmade sig på finaste tuppvis, och när hon ändå inte tystnade bad han henne dra av honom tuppdräkten. Det ville hon först inte, men han bad och tiggde, och till sist gjorde hon det. Då stod där den raraste och grannaste prins framför henne, och det var tuppen.

Nu blev det slut på gråtandet. Prinsessan och kungen blev så glada, och det blev bröllop dit folk kom från alla håll. Gubben och gumman var också med. Räven, vargen och björnen passade upp vid borden, och sjön diskade. Det blev det bästa kalas någon har varit på.