Kungsfågeln som flög högst

Svensk folkberättelse från Värend (Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne, 1863, § 83) · Sverige · cirka 4 minuters läsning

Förr i tiden, när fåglarna kunde tala, ville de välja sig en kung. De kom överens om att den som kunde flyga högst skulle bli kung över alla fåglar.

Så samlades fåglarna, och på en given signal flög de alla upp mot himlen. Små fåglar tröttnade tidigt, och stora fåglar flög högre. Men örnen flög mycket högre än alla de andra. Till sist var det bara han som var kvar högt över skogen.

Men en liten fågel hade gömt sig bland örnens fjädrar. Han hade suttit alldeles stilla hela vägen och åkt med. När örnen kom så högt som han orkade, kröp den lilla fågeln fram och flög ännu lite högre än örnen.

Så blev den lilla fågeln kung över alla fåglar. Och därför heter han kungsfågel än i dag.

Man berättar i Värend att fåglarnas sång bevarar ett minne av den tid då de kunde tala. Ugglan bad en gång höken att han inte skulle ta hennes ungar. ”Ja”, sa höken, ”om jag bara visste vilka som är dina ungar.” ”Det kan du lätt veta”, sa ugglan. ”De vackraste du ser, de är mina.” Sedan klagade ugglan att höken hade tagit hennes ungar. Då ursäktade han sig med att han bara hade tagit de fulaste han såg.

Skogsduvan lät sig luras av skatan att byta ägg. Duvan hade sju ägg, men fick bara två tillbaka. Sedan dess far skatan mellan gårdarna, skrattar och skvattrar och är alltid så glad. Men duvan sitter djupt inne i den mörka skogen och klagar sin sorg: ”Hu, hu! Jag bytte med dig, för sju fick tu.”

Orren, tuppen och göken var syskon, och de ärvde en ko efter sina föräldrar. Men de visste inte hur de skulle dela den. Till sist kom de överens om att den som först vaknade på vårmorgonen skulle få kon. Tuppen vaknade först. Han lyfte vingarna, vände ögonen mot himlen och sjöng: ”Tackad vare Gud!” När göken hörde det svarade han: ”Gö ko! Gö ko!” Men orren ropade ur skogen: ”Kära bröder och systrar, byt kon vad rätt är!” För han ville också ha sin del. Och än i dag ropar de alla tre på samma sätt.

Från Småland, vid gränsen mot Östergötland, berättas det också om hur lommen fick sitt läte. På den tiden då Vår Herre och Sankt Per gick omkring på jorden fiskade de en dag på en sjö. De hade ingen mat med sig, bara en påse mjöl. När de blev hungriga rodde de i land på en holme, och Sankt Per kokade gröt. De åt sig mätta, men det blev gröt över i grytan. Då kallade Vår Herre på fåglarna som simmade i vattnet, och alla fick gröt och blev nöjda. Alla utom lommen. Hur mycket han än fick ville han ha mer. När det inte fanns något kvar i grytan stack han in huvudet i Sankt Pers mjölpåse. Då tog Vår Herre påsen och gav honom ett slag över ryggen, så att det dammade. Lommen gav ifrån sig ett gällt skri och for ut i sjön. Sedan dess har han fått sitt klagande läte, och på huvud och rygg, där han blev vit av mjölet, sitter det vita kvar än i dag.