Prinsessan uppå glasberget

Svensk folksaga från södra Småland (Hyltén-Cavallius och Stephens, Svenska folk-sagor och äfventyr, 1844, nr 20) · Sverige · cirka 5 minuters läsning

Det var en gång en kung som älskade jakt mer än något annat. En dag fick han inget villebråd, men i skymningen såg han en vildman springa fram i skogen. Han var liten och ful som ett troll, och håret stod på honom som stackmossa. Kungen fångade honom, men vildmannen ville inte svara på ett enda ord. Då lät kungen bygga en bur av grova bjälkar och satte vildmannen i den. Vid ett dryckesgille svor kungen att den som släppte vildmannen lös skulle dö, även om det var hans egen son.

När kungen en dag fick fara ut i krig lämnade han nycklarna till buren åt drottningen. Kungasonen, som ännu var liten, lekte vid buren med sitt gyllene äpple. Äpplet rullade in genom luckan, och vildmannen kastade ut det, kastade in det igen och behöll det till sist. ”Du får aldrig ditt äpple igen om du inte skaffar mig lös”, sa vildmannen. ”Stjäl nycklarna ur din mors bälte.” Pojken gjorde så, öppnade buren och bar sedan tillbaka nycklarna. Vildmannen gav honom äpplet och lovade: ”En annan gång, när du är i nöd, ska jag hjälpa dig.”

När kungen kom hem och fick veta att vildmannen var borta höll han rannsakning. Då steg den lille prinsen fram och sa att det var han. Kungen blev rasande och sa att han inte kunde ta tillbaka sitt ord. Han befallde sina män att föra pojken långt ut i skogen och aldrig låta honom komma tillbaka. Som bevis skulle de visa ett hjärta. Männen ville inte skada barnet, så de köpte en galt av en svinvaktare och tog dess hjärta. Sedan bad de prinsen gå sin väg.

Prinsen vandrade länge och åt bär och nötter. Från en hög fura såg han en kungsgård som glimmade i fjärran. En plöjare lät honom byta kläder, och på kungsgården blev han kungens vallare. Där växte han och blev stor och stark.

Den kungen hade en dotter som var vackrare än alla andra. När hon fyllde femton år kom friare i hopar. Hon ville inte ha någon av dem, och till sist sa hon: ”Den som kan rida uppför det höga glasberget med full rustning, honom ska jag gifta mig med.” Kungen utlyste en tävling.

På dagen fördes prinsessan upp till bergets topp med gyllene krona på huvudet och gyllene äpple i handen. Nedanför samlades friarna på granna hästar. Men berget var så slätt och brant att alla ramlade ner igen, bara en bit upp.

Långt borta i skogen satt prinsen och hörde larmet. Han kände sig ledsen, för han hade ingen häst och ingen rustning. Då stod vildmannen framför honom. ”Tack för sist”, sa han. ”Du hjälpte mig, nu hjälper jag dig.” Han förde prinsen ner i jorden till sin håla där det hängde en rustning smidd av stål och stod en präktig häst. ”Rid och försök din lycka”, sa vildmannen. ”Jag vallar dina oxar medan du är borta.”

Den första dagen red prinsen i stålrustning till mitten av berget och försvann in i skogen. Den andra dagen fick han en rustning av silver och en snövit häst, och red nästan ända upp, hälsade prinsessan och försvann. Den tredje dagen fick han en rustning av guld och en gyllene häst. Då red han hela vägen upp, böjde knä och tog det gyllene äpplet ur prinsessans hand. Sedan red han ner igen, så att gnistorna stod efter hästens guldskor, och försvann i skogen. Nu jublade hela folket, men ingen visste vem han var.

Prinsessan blev blek och tynade bort, för den gyllene kämpen kom inte till kungsgården. Då lyste kungen ut ett stort ting, och alla skulle komma. Prinsessan gick runt bland folket och letade. Längst ut i ringen stod en man i vid grå kappa med huvan uppdragen, som vallarna brukar ha. Prinsessan sprang fram, drog ner huvan och ropade: ”Här är han!”

Folket skrattade, för det var kungens vallare. Men mannen kastade kappan, och där stod en ung prins i guld från topp till tå med prinsessans äpple i handen. Det blev bröllop, och prinsen fick prinsessan och halva riket. Sedan reste de hem till hans fars land, där kungen och drottningen grät av glädje. Men vildmannen har ingen sett sedan dess.