Jätten Finn och Lunds domkyrka

Svensk sägen från Skåne (Hofberg, Svenska folksägner, 1882) · Sverige · cirka 3 minuters läsning

I gamla dagar bodde en jättesläkt i Helgonabacken nära Lund. En dag fick de höra till sin stora oro att en helig man hade kommit till landet från Sachsen. Han hette Laurentius, och han skulle bygga en kyrka åt den vite Kristus.

Medan Laurentius valde plats och ritade planerna för kyrkan stod plötsligt ingen mindre än Finn, jätten i Helgonabacken, bredvid honom. ”Den vite Kristus är sannerligen en gud värd en sådan kyrka”, sa Finn, ”och jag ska bygga den åt dig. Men du måste kunna säga mitt namn när den är färdig. Kan du inte det, ska du ge mina små barn de två små lamporna som vandrar där uppe på himlen, solen och månen.”

Bland jättar gäller en gammal regel: jättens namn måste hållas hemligt för människorna. Om det avslöjas måste jätten dö, och människan blir fri från allt hon har lovat honom.

Laurentius kunde inte gärna lova solen och månen. Men han ville så gärna ha kyrkan byggd att han i stället bjöd sina egna ögon, och han hoppades att lyckan skulle hjälpa honom att få veta jättens namn innan bygget var färdigt.

Jätten var nöjd med avtalet och satte genast igång. Med förunderlig fart växte kyrkan upp mot skyn. Snart fattades bara en enda sten på tornet.

Dagen innan den sista stenen skulle sättas på tornet stod Laurentius på Helgonabacken, djupt nere i tankar. Han tyckte att han ofelbart skulle förlora sina ögon. Kanske såg han nu himlens ljus och allt som gjort världen så vacker för sista gången. Nästa dag skulle allt vara mörker och sorg.

Medan han stod där och tänkte hörde han plötsligt ett barn gråta inne i berget. Det var en jättemoder som sjöng för att få tyst på barnet, och han hörde tydligt orden: ”Tyst, tyst, lille son min, i morgon kommer fadern Finn med antingen solen och månen eller prästen Laurentius ögon.”

Laurentius blev utom sig av glädje och skyndade till kyrkan. ”Kom ner, Finn!” ropade han. ”Den sten som återstår kan vi själva sätta dit. Kom ner, Finn, vi behöver inte din hjälp längre!”

Jätten blev vansinnigt arg. Han rusade ner från tornet och grep tag i en av pelarna för att riva ner kyrkan. I samma stund kom hans hustru med deras barn. Hon grep också tag i en pelare för att hjälpa sin man.

Men just som kyrkan började vackla blev de båda förvandlade till sten. Där ligger de än i dag, var och en med armarna runt en pelare.

Så berättar man i Skåne om hur jätten Finn byggde Lunds domkyrka, och hur Laurentius fick höra jättemoderns vaggvisa.