Bäckahästen som fick betsel

Bäckahästen är en skojare som visar sig som en gråvit häst vid vattnet. En bonde lurar honom, och några pojkar vid en brunn lär sig att se efter.

Svensk folktro från Skåne (Craigie, Scandinavian Folk-Lore, 1896, efter svenska uppteckningar) · Sverige · cirka 4 minuters läsning

Vid många bäckar och brunnar i Sverige har människor trott att bäckahästen visar sig. Det är näcken själv som har tagit hästens skepnad. Oftast ser han ut som en ljusgrå häst. Han är en riktig skojare: han leder folk vilse och skrattar åt dem när de har kommit ut i snåren och sankmarken. Ibland ändrar han skepnad till det ena och det andra.

För länge sedan fick en bonde bäst på honom. Bäckahästen ville få bonden att sätta sig på hans rygg, för då hade han snart burit ut honom i strömmen. Men bonden var klokare än så. I stället för att sätta sig upp satte han ett betsel på hästen, och Gråkappan fick följa med honom hem.

Nu fick bäckahästen annat för sig än att springa omkring och spela spratt. Bonden spände honom för plogen och för en tung vagn, så att han fick använda alla sina krafter. Betslet togs aldrig av, inte en enda minut, så länge bonden kom ihåg det.

En dag glömde bonden bort vad det var för en häst han hade. Han tog av betslet. Då for bäckahästen iväg som ett skott, och han syntes aldrig mer i den trakten.

Bäckahästen kan ta andra former också. En vinterdag gick en tjänsteflicka in i ladugården och hittade en nyfödd kalv. Hon bar in den i stugan och la den vid spisen, och husfolket blev glada, för de hade inte väntat sig någon kalv. De frågade henne om det var en tjur eller en ko. Det visste hon inte, och när hon tittade efter, hoppade kalven upp, skrattade ”Ho, ho, ho!” och rusade ut genom dörren.

Man vet att bäckahästen finns än i dag, säger man. För några år sedan var det en man i Filborna som ägde en ljusgrå häst. Han kom hem sent en kväll och såg vad han trodde var sin häst stå vid Välabäcken. Han tyckte det var konstigt att drängen inte hade släppt in Gråkappan, och tänkte själv ta hand om hästen. Men just när han skulle ta tag i den for den iväg som en pil och skrattade högt.

Då vände mannen ut sin rock, så att han inte skulle gå vilse, för nu visste han vem hästen var.

I Kristianstad fanns det en brunn där alla flickor hämtade dricksvatten, och där samlades det alltid en hel hop pojkar. En kväll stod bäckahästen där. Pojkarna trodde att det bara var en gammal häst, och de satte sig på hans rygg, den ene efter den andre, tills de satt i en lång rad. Den minste av dem hängde sig fast i svansen.

När han såg hur lång hästen hade blivit ropade han: ”Å, i Jesu namn!” Då kastade hästen av alla de andra pojkarna i vattnet.

Så berättar man om bäckahästen, som både leder folk vilse och skrattar åt dem.

Om den här sagan

Svensk folktro från Skåne (Craigie, Scandinavian Folk-Lore, 1896, efter svenska uppteckningar). Bäckahästen är en skojare som visar sig som en gråvit häst vid vattnet. En bonde lurar honom, och några pojkar vid en brunn lär sig att se efter. En klassisk berättelse, återberättad för barn från 4 till 9 år.